
Jag började med uppförsbacke på asfalt. Här kom inte skorna till sin rätt. Jag spände mig nog också en del eftersom jag är så rädd för att av misstag råka sätta min onda häl i backen (hälsporre).
Nästa sträcka var nedför en skogsstig. Jag insåg då att jag bör korta ner mitt löpsteg något när jag använder sådana här skor för att inte slå i mellanfot eller häl när underlaget är ojämnt.
Sen var det dags för lite varierad kuperad terräng på en skogstig. Nu kom skorna alltmer till sin rätt. Jag hade god balans och kunde känna marken under mina fötter. Det var som att springa barfota men utan att sticka sig på pinnar, barr eller småstenar.

Sen bar det över en liten bit grusväg och över en äng. Jag försökte ge mig på att öka tempot något, men åter igen kom rädslan att slå i hälen och störde mig, och jag övergick därför till att fokusera på fotisättningen. Det fungerade bra. Man behöver faktiskt inte använda sina hälar alls när man springer.
Sen gav jag mig in på en igenväxt skogsstig. Genom högt gräs, sly och över mossig mjuk terräng. Nu blev det ”Åsa hopp och lek”. Rädslan att råka trampa på några smådjur (i huvudet såg jag bilder av ormar) fick mig att hoppa och skutta framåt lite extra fort. Här fungerade skorna utmärkt, men frågan är om man egentligen inte bör ha stövlar med höga skaft när man tar sig fram i sådan terräng. Hur som helst så sprang jag inte på några ormar men en groda hoppade på mig.
Det kan fasta lite mellan tårna.
Jag kom alldeles för fort ut på en grusväg, vilket jag inte uppskattar att springa på, och jag tog mig därför så snart det gick in på ytterligare en skogsstig innan jag med farlig fart sprang nedför asfaltsbacken till huset där jag bor. Jag trodde inte att det skulle gå att springa med Fivefingers på asfalt men otroligt nog kändes det som jag svävade nedför backen. Det gick både lätt och snabbt.
Av beskrivningen ovan så tror jag ni kan utläsa att jag är mycket nöjd med mitt inköp av Fivefingers Spyridon. De fungerar enligt mig allra bäst i skogen, på småstigar och i obanad terräng, men det kan ju helt enkelt bero på att det är där jag överlag trivs bäst att springa.