Jag slängde av mig arbetskläderna och klädde mig i sköna träningskläder och joggingskor innan jag gick ut. Jag ville ju ha det bekvämt på promenaden. Dessutom är mina fötter fortfarande ömma efter alla utmanande skogsrundor den senaste tiden så jag kan knappt gå i vanliga skor längre.
Men jag hann inte långt innan benen vägrade att gå. De ville springa!
- Lite, bara lite! Snälla Åsa! sa de.
Och jag tänkte. Ja, lite orkar väl allt både jag och vovven springa.
Men när mina ben väl var i gång ville de inte sluta.
- Mer, mer! sa de.
Och hjärnan hängde på.
- Ja mer Åsa, mer!
Hunden hade dock inte alls samma uppfattning. Hon trippade på så gott hon bara kunde, men hon hann inte alls med. Stackars lilla hund! Vilken matte hon har.
Men så kom jag på det. Intervallträning! Det har jag läst om massor av gånger men när jag kommer ut i skogen har jag alltid glömt av hur man ska göra. Nu kom jag på det.
Jag släppte lös hunden. Så sprang jag iväg allt jag orkade, men inte längre än att jag kunde ha uppsikt över att hon trippade på bakom. Vid varje kurva eller backkrön så stannade jag och vilade och väntade på min hund. Jag berömde henne när hon kom i kapp mig och sprang ifrån henne igen. Det blev till en lek där jag åtminstone fick utlopp för lite av min överskottsenergi och hunden lite lagom motion. En alldeles ny form av intervallträning var uppfunnen och dessutom var huvudvärken som bortblåst och värken i kroppen förvann, i alla fall så länge vi sprang runt där i skogen.