Åsas joggblogg

Foto: teamnordictrail.se

Nu har jag varit på träningsläger med Team Nordic Trail (TNT) och ett stort glatt gäng löpare i Edåsdalen i tre dagar.

Jag kom upp till Köjagården lagom till frukost i fredags morse och installerade mig omgående i rum 59. Resan dit hade tagit ca 16 timmar och jag hade rest med tåg från Uddevalla, via Göteborg till Undersåker, där en taxi hämtade upp oss som skulle delta på träningslägret.

Kl. 10.00 var det dags för välkomstmöte och strax därpå gav vi oss iväg på dagens första träningspass som bestod av utforskning av området och en löptur med fokus på fjällkänsla. Vi delade in oss i tre olika grupper beroende på löphastighet. Jag valde att placera mig i medelgruppen vilket visade sig vara ett bra val.

Jag blev dock förvånad över hur sakta man sprang i början av passet. Aldrig någonsin tror jag att jag sprungit så sakta. Det kallas för uppvärmning, något jag tydligen inte brukar göra. Jag blev också snopen över att passet började med ren asfaltslöpning. Vi skulle ju springa Trail. Det tog dock inte så lång tid förrän vi lämnade vägen och gav oss in på en mindre grusväg som sluttade svagt uppåt och rätt som det var så svängde vi av in på en liten stig och sen bar det uppåt till fjälls.På väg uppför. Ännu är benen pigga och raska. Foto: teamnordictrail.se

Det visade sig vara ganska enkel löpning och jag tyckte det var lätt att hänga med. Det kändes skönt. Jag har ju bara sprungit tillsammans med andra vid tävlingar tidigare så jag hade dålig koll på hur stark och snabb jag egentligen var. Nu vet jag. Jag är medelsnabb och medelstark. Ibland t.o.m. lite snabbare. Det var fri fart uppåt den sista biten till toppen och jag kom först upp av dem i medelgruppen. Det var även fri fart neråt den sista biten tillbaks till Köjagården och av medellöparna kom jag först dit. Men det var ju ingen tävling! Det hade jag i ivern som uppstod när jag var omgiven av andra löpare glömt av. De andra hade förstås bättre koll på det än jag och hade väl vett att ta det något lugnare. Men men... jag hade ju suttit stilla på tåget i 16 timmar och behövde springa av mig.

Efter första träningspasset fick vi lunch och en stund därefter var det dags för pass nummer två. Det bestod i intervallträning på mosse. Tränarna i Team Trail Nordic tycker nämligen att när man är i fjällen ska man göra sådant man inte kan göra hemma. Hemma refererade de till Stockholm och där kan man tydligen inte hålla på med mosslöpning.De fantastiska tränarna i TNT

I ca en timma sprang och hoppade vi således omkring och lekte kull på en mosse. Likt ystra kalvar på grönbete eller som små förskolebarn som ännu inte blivit uppfostrade att inte blöta ner sig. Trötta i kroppen och blöta om benen joggade vi sedan tillbaka till Köjagården igen.Mossen vi hade intervallträning på. Foto: teamnordictrail.se

Efter lite energipåfyllning blev vi utkörda för träningspass nummer tre denna fredag. Det bestod av funktionell styrketräning utanför Köjagården. En av ledarna från Östersund instruerade oss vad vi skulle göra på de elva olika stationerna och de enda redskap vi använde oss av var våra egna kroppar. Vi var på varje station i tre omgångar och under den sista rundan hörde man ganska många börja sukta efter bastu, middag och en öl.

Efter middagen berättade Miranda och Eric lite om TNT och deras olika arrangemang men också om hur man bör vara utrustad i fjällen. Som avslutning på kvällen bjöds det på trubadurunderhållning framför brasan.

Dag två var det dags för en heldagstur på fjället. Vi var även denna dag indelad i tre olika grupper. Medelgruppen, som jag var med i, var ute till fjälls i lite över fyra timmar och avtjänade på den tiden en tur på ca 22 km. Basgruppen var ute något kortare tid och sträcka och den snabba gruppen tog en långtur på ca sex timmar.

Medelgruppen började löprundan rakt ut i dimman men det tog inte alls lång tid förrän det började klarna upp. Det var sedan växlande molnighet fram till dess vi kom tillbaka till Köjagården vid tretiden, men därefter var det strålande solsken. Första delen av passet var ganska lättlöpt tycker jag och det trots att det gick en hel del uppåt. Det var nämligen fast mark under fötterna och trevliga små skogsstigar att jogga på. Vi tog det också mycket lugnt. Även när vi kom upp på fjället var det trevlig löpning. Fast mark under fötterna. Det gillar jag! Det gick lite upp och lite ner och ibland mycket upp och mycket ner. Det var svårt att reglera värmen för där det var lä var det varmt men på topparna var det isande kyla och det blåste rejält.

Vi tog lunch i toppstugan vid Välliste, 1025 m över havet. Ca 20 personer knödde ihop sig i stugan och nästan i knä på varandra bytte vi våra blöta tröjor och intog våra medhavda lunchpaket. Det blev dock en mycket kort lunchpaus för vi blev fort kalla när vi var stillasittande. Vi begav oss således ut på fjället igen, där blev det gruppfotografering vid toppstenen, och sen bar det iväg över en bit snöbetäckt stig och därefter rullade vi på i fri full fart utför backenMedelgruppen på toppen.   Foto: teamnordictrail.se

Nu vänder det och går nedför. Foto: teamnordictrail.se

Väl nedanför backen började helvetet. Ja, för oss som alltså inte är så förtjusta i moss- och kärrlöpning och att bli blöta om fötter och ben. Vi följde nu en vinterled och det fanns inte längre någon som helst chans att ta sig runt vattenhinder, utan det var bara att gilla läget och plumsa på. En stund var det okej, ja rentav ganska kul, i alla fall när det inte var man själv som stod på huvudet. Men oj Oj OJ vad det var tröttande i längden. Och kallt! Kallt! KALLT!

Efter att vi tagit oss igenom de värsta blöta passagerna så bar det uppåt på en risig och mycket ojämn backe och där orkade jag inte längre hålla mig löpandes, eller joggandes, knappt gåendes kändes det som. Den ena foten var bortdomnad och jag tyckte jag hade lite jobbigt med balansen. Väl uppe på backkrönet masserade jag dock igång fötterna och bytte sockar och därefter kändes det lite bättre i fötterna. Blöta blev de dock omgående igen.

Avslutningsvis så blev det lite blandad terränglöpning på skogstigar och över mindre mosspartier. Jag älskar stigar, men inte mosspartier. Jag sa: ”Nu längtar jag hem! Hem till mina egna fina skogstigar i Uddevalla” och så tänkte jag på skogsstigar utan blöta, tunga mosspartier.

Jag var mycket trött när jag nådde Köjastugan, och lite gnällig kände jag mig med. Men solen utanför fönstret och de vackra fjällen fick längtan till skogsstigarna i Uddevalla att avta för stunden, och efter en varm dusch, bastu och efter att ha masserat vader och fötter med liniment så var både värme och humör på topp igen.

Under kvällen fick vi förmånen att lyssna på Christine Hägglunds föreläsning om hennes egen äventyrslöpning över den svenska fjällkedjan från Treriksröset i norr till Grövelsjön i söder. 130 mil hade hon ensam avverkat på 39 dagar. Hon lyste av energi och glädje när hon berättade om hur hon uppnått sin dröm och vi fick många goda råd angående vad man bör tänka på när man ger sig ut på löpning i fjällterräng.

Vid sjutiden fick vi äntligen middag och därefter fanns det möjlighet att lyssna på Stefan Sundström som uppträdde i Köjagårdens bar. Det var dock mest lokalbefolkningen som stannade uppe och lyssnade på musik och roade sig i baren. De flesta av oss löpare var så trötta efter dagens långa löppass att vi efter en kortare pratstund vid brasan gick till sängs.

Dag tre började med en morgonjogg kl 07.00. När min rumskamrat gick upp och ut till de andra morgonpigga löparna valde jag dock att stoppa i öronpropparna och somna om en liten stund. Kl. 8.00 var det frukost och kl. 10.00 var det dags för lägrets sista träningspass. Det blev backintervaller i en slalombacke. ”För vi ska ju göra sånt vi inte kan göra hemma” sa ledarna. Så vi sprang uppför en slalombacke i 10 minuter. Sen sprang vi ner igen. Sen sprang vi uppför slalombacken i 6 minuter. Sen sprang vi ner igen. Därefter sprang vi uppför slalombacken i 4 minuter. Och sen fortsatte vi upp. Där återsamlades vi och avslutade därefter träningspasset med en trevlig liten skogsjoggingtur tillbaka till Köjastugan.Intervallträning uppför slalombacken. Foto: teamnordictrail.se

På toppen av slalombacken. Foto: teamnordictrail.se

Efter dusch och ombyte var det dags för lunch och avslutningskaffe i solen på altanen. Fjället log emot oss och visade upp sig i sin allra vackraste skepnad. De flesta av oss kände nog just då att vi inte alls ville åka därifrån och säkert så kommer många av oss att återvända till denna mycket vackra plats på jorden.