Idag arrangerades fjordsim över Idefjorden, från Krokstrand (Sverige) till Bakke (Norge) och tillbaka. Totalt var simsträckan ca 1852 meter. Jag har ju tidigare skrivit om detta lopp i min blogg så nu är det väl dags att bekänna färg. Bloggar man om att man tänker ställa upp i diverse lopp så hör det väl till kutym att man även redovisar sina resultat.
Jag hade dock våndats något för det den här gången. Det kanske inte var så smart att berätta om mina planer när jag inte hade någon som helst uppfattning om hur det skulle kunna gå. Och efter en natts mardrömmar då jag simmat och simmat och simmat utan att komma någonstans medan och de övriga deltagarna försvann i fjärran så började jag faktiskt känna mig lite orolig.
Det blev som tur var inte så som i drömmen. Nog försvann ett gäng ganska snabbt bort men jag blev inte kvar vid den svenska strandkanten utan tog mig tappert över fjorden till Bakke och sen tillbaka till Krokstrand igen.
Redo för start
Alldeles i början var det lite brötigt och jag blev knuffad och sparkad på av en energisk man som tydligen inte tyckte fjorden var tillräckligt bred för oss alla, och som absolut skulle fram precis där jag simmade. Men när de snabbaste crawlande karlarna fått ett försprång blev det trevligare att simma. Jag hade det dock lite tufft med andningen i början. Det kände inte riktigt som luften räckte till. Jag blev förvånad över det för jag brukar ha lätt för andningen när jag simmar bröstsim. Jag fick lägga mig och simma lite på rygg. Jag fyllde mina lungor med luft, vände mig åter på mage och sen gick simningen betydligt bättre.
Jag fann min egen takt. Lugna stora simtag och jämna andetag. Jag blev ett med havet. Jag kom ikapp och om några som simmat om mig och kunde öka farten när jag närmade mig bryggan på den Norska sidan. På bryggan stod det folk och hejade. Längst fram satt fem barn. Jag sträckte upp min hand, log och tog dem alla i hand. De skrattade. Jag visste att jag skulle förlora lite tid på det, och ett par personer fick chansen att simma ikapp och om mig, men vad gjorde det? Ingenting. Barnens leenden och värmen från deras händer skulle säkert ge mig kraft på vägen tillbaka, tänkte jag. Och det gjorde de.
Jag njöt av simningen hela vägen tillbaka. Det var lätt att andas. Jag kände mig stark. Solen glittrade på vattenytan. Vattnet omslöt min kropp. Jag tyckte jag kände något röra sig i närheten av mig, men vattnet var mörkt så jag kunde inte se om det var någonting. Jag kom att tänka på sälar. Tänk om det var en säl?
Glad och pigg kom jag i mål. Åter igen välkomnad av ett gäng ungar som undrade om det var kallt i vattnet. Jag sa att det var skönt och att det var roligt att simma. Jag tog sedan av mig badmössan och hoppade tillbaka i vattnet för att blötan ner mitt hår. När jag kommer upp på stranden hörde jag några kvinnor säga: Titta där! En säl! Och tro det eller ej men alldeles i närheten av kajkanten simmade en liten säl. Kanske var det den som gjort mig sällskap en bit över fjorden. Jag tror i alla fall det.
Simsträckan var ca 1852 m. Min tid blev 46 minuter, vilket resulterade i en tredjeplats. Med tanke på att jag inte kan crawla och att detta är det andra simlopp i hela mitt liv som jag ställer upp i så är jag nöjd med min egen insats.
Det bästa med detta simlopp var dock inte resultatet, även om det givetvis var glädjande att komma bland de tre främsta tjejerna. Det bästa var känslan där mitt ute i fjorden, på gränsen mellan Sverige och Norge. När jag drog in djupa andetag vid den glittrande vattenytan. När jag därefter med armar och ben förde kroppen framåt i vattnet medan jag andades ut under ytan, mot djupet. Att vara helt omsluten av vatten. När jag återigen fick sträcka mina armar framåt och höja blicken mot himlen för att dra in ny luft. Då kände jag helt klart flyt i livet!
Loppet avklarat. Nöjd och glad står jag på standen i Krokstrand. Längst upp till vänster skymtar ni bryggan i Bakke.
Tyvärr kan jag inte säga att jag alls är någon simtjej eller sportdam överhuvud taget!! men jag beundrar dej Åsa!! önskar jag var lite som du när det gäller motion, borde vara det. I alla fall är jag glad för din fina placering och att ha en så duktig kollega.