Två timmar efter tävlingen i fjordsim mellan Krokstrand och Bakke var det dags för dagens nästa utmaning. Ca 3,2 kilometer backlöpning upp på Bohusläns högsta berg, Björnerödspiggen, 222 meter över havet.
Det var en brokig skara som samlats vid starten. Där fanns unga manliga atleter, motionärer av båda könen, barnfamiljer och hundar. Alla verkade vara lika taggade och samtliga på gott humör.
Första sträckan av tävlingen gick svagt uppför på en asfaltsväg men strax tog man av till höger och in på en smal grusväg som slingrade sig uppför. Det visade sig vara början på den första men tuffaste stigningen under distansen. Grusvägen blev stig och stigen blev asfaltsväg men hela tiden gick det uppför.
Jag är inte bra på uppförsbackar! Jag har så svårt att få luften att räcka till. Men jag är inte den som ger mig i första taget och på vägen upp blev jag påhejad av två entusiastiska supportrar. Fasen vad det sög i vaderna just där de stod. Benen skrek: Stanna! Supportrarna skrek: Kämpa på! Jag fortsatte att sakta snubbla framåt och uppåt.
Strax därpå kom man ut på en asfaltsväg och fick springa en liten bit på en raksträcka innan man lämnade vägarna och kom ut i den form av terräng som jag älskar. Nu började stig- och bergslöpningen, dock fortfarande mestadels uppåt. Det var tungt! Jag såg att de två män som jag hade inom blickfång gick en hel del så då började även jag göra det emellanåt. Jag hade fortfarande jobbigt med flåset men en av männen framför mig verkade ha fått kramp i benen så jag fick en möjlighet att springa om.
Man kom efter ett tag fram till en ganska stor och bred bergshäll och när man väl kommit över den började enligt min uppfattning den skönaste terränglöpningen. En mjuk stig låg framför mig och på ena sidan skymtade jag en liten sjö. Just då hade jag kunnat fortsätta springa länge för då slutade det luta uppför. Jag hade då även kommit ikapp med andningen så jag kände mig stark. Jag hörde folk som ropade och trodde det var ytterligare en skara av hejande supportrar, men det visade sig vara målet jag hade i sikte.
Jag hade alltså redan sprungit de lite över tre kilometrarna uppför och nått Björnerödspiggen.
Min tid blev 22,55 minuter vilket innebar en förstaplats i damklassen.
Ett härligt löpargäng. Jag och de tre snabbaste männen på första raden.Loppet avslutades på toppen för att arrangörerna var rädda att folk skulle skada sig vid ev. nedförslöpning. Nerför berget var alltså tanken att man skulle gå och den sista biten till starten fanns det möjlighet att bli körd. Jag valde att ta promenadsällskap med mina vänner en bit ner men när jag nådde platsen för transport till starten valde jag istället att jogga nedför backarna. Åh, vad det var underbart!
Det är så härligt att följa din blogg , det känns som om man är på plats med dig på dina löp /simrundor för du skriver så inlevande . löptränar själv så jag vet glädjen och känslan i kroppen efter en go runda . kämpa vidare! / annelie