Åsas joggblogg

Dag tre vaknade jag inte lika utvilad som jag varit morgonen innan. Jag kan nog inte skylla på mina rumskamrater, två äldre herrar som snarkade ikapp, för den oroliga nattsömnen berodde nog snarare på min ovana att dela rum med främmande män, än på just dem. Hela natten hade jag i drömmarna jagats av galna karlar så när klockan närmade sig frukost var det riktigt skönt att få komma upp på benen.

Till frukost fick jag sällskap av tre kvinnor. Två småbarnsmammor som lämnat en hektisk vardag för att få lite lugn och ro och gemenskap med varandra, och en äldre kvinna som lämnat ruljansen på en bondgård i Norge för att kunna njuta av den fantastiskt goda middagen som serveras på Blåhammaren varje kväll. Det blev en lång och mycket trevlig frukoststund med samtal om allt mellan himmel och jord. Det är intressant att se hur mycket man har gemensamt med okända människor trots att man arbetar med helt olika saker och kommer från olika platser. Det är intressant att få ta del av andra människors berättelser och själv få delge andra personer en liten del av sin egen värld.

Det var en disig och småregnig förmiddag så det kändes inte bråttom att komma iväg. Jag packade ihop mina saker i lugn och ro och la åter igen regncapen i ytterfacket. Jag tejpade alla mina tår och tog på mig långkalsonger under tightsen. Så var det dags att ge sig av.

Det var fortfarande grått när jag kom ut men dimman hade lättat och det hade slutat att regna. Dagens etapp mellan Blåhammaren och Storulvån började med en uppförsbacke och medan jag tog mig uppför försökte jag justera väskan så den satt så bra som möjligt. Det var varmare ute än jag trott vilket gjorde att jag ganska snart fick stanna och ta av mig västen och jag ångrade att jag tagit på de där långkalsongerna. Att stanna och ta av dem hade jag dock inte alls lust för.

Väl över backkrönet startade en helt fantastisk löptur. Det var den bästa etappen för löpning längst Jämtlandstriangeln och jag tror nog att det är min bästa löpupplevelse någonsin. Stigen slingrade sig sakna neråt. Det var lätt att ta sig framåt. Det var bara små partier där det var något svårare terräng, men det var inga större hinder att ta sig över eller förbi.

Jag lämnade nu högfjället kom ner i en grön dal med porlande vatten, fjällbjörkar och blommande rosenrot. Vid ett tillfälle fick jag stanna till och det var när jag kom till en plats där det inte fanns någon prång eller bro över en bäck. Jag gick där fram och tillbaka längst vattnet och försökte komma på vart det skulle vara lättast att ta sig över utan att bli blöt om fötterna. Jag insåg dock ganska snart att den platsen inte fanns, så det var att välja mellan att ta av sig skorna och vada över eller helt enkelt blöta ner sina skor. Jag valde det senaste alternativet av den anledningen att jag inte hade lust att lossa all den tejp som jag hade runt min ena häl och mina tår. Det var hur som helt inte alls djupt så jag var strax över på andra sidan och kunde fortsätta min färd.