I min trädgård blommade det tusentals blommor. Lyckliga var jag som fick skåda deras skönhet. Alla färger, alla olika nyanser, deras olika utseenden och former gick inte att se sig mätt på.Men jag förbannade kirskålen. Jag gjorde mitt yttersta för att bekämpa dess utbredning men kom alltid till korta. Hur mycket tid jag än la ner för att hålla mitt paradis i ordning så vägrade det att hålla sig innanför gränserna. Min trädgård blev allt mer bångstyrigt och vild.
Med förundran ser jag hur mannen på kolonilotten sitter på sina knän och tuktar varje grässtrå med sax. Han sköter om sin lilla jordlott som vore den ett nyfött mycket efterlängtat barn. Mitt barn var mycket efterlängtat, älskat och vackert men gjorde väl antagligen någon form av tonårsrevolt och jag stod handfallen.
Jag förlorade mitt paradis eller var det kanske så att jag, liksom de blommor som växte där, var tvungen att breda ut mig för att inte kvävas. Jag behövde mer plats för att kunna blomstra.
Jag äger inte längre någon trädgård och jag ansar inte längre någon trädgård.
Jag ser hela naturen som min lustgård och njuter av att få vara en del av den.