Det blåste friskt på fjället men solen sken. Syltopparna lockade mig. Helst skulle jag vilja ge mig upp på den högsta toppen men att göra det ensam vore dumdristiskt. Jag bytte sulor i skorna, mot några som skulle stödja fotvalvet bättre. Skorna blev något trångare då men jag trodde att det nog ändå var att föredra eftersom min häl redan fått stå emot en del belastning under förmiddagens rutt. Om jag då anat det jag idag vet så hade jag aldrig bytt sulorna. Kanske inte ens gett mig av på en topptur utan istället njutit av en god bok eller bastu. Men erfarenheter i livet gör en förhoppningsvis något klokare.
När man kommit en liten bit upp så planade landskapet ut. Det var grönt och skönt och jag kunde öka farten en liten bit, tills jag var tvungen att bara stå stilla och blicka ut över landskapet som skiftade så beroende på åt vilket håll jag tittade. Jag mötte en hel hjord med renar som korsade min väg. Jag undrade då om jag skrämt dem, men nu i efterhand funderar jag på om det inte var det kommande ovädret som fått dem att ge sig av emot en lugnare plats.
Ju högre upp man kom desto stenigare blev det och jag följde inte längre någon stig. Det svartnade allt mer mellan bergstopparna och det blåste nu riktigt friskt. Det var kallt och mitt ena ben började göra motstånd. Men jag var ju nästan uppe. Jag ville ju upp! Inte kan man vända när man nästan är framme? Eller?
Sen tog jag mig till bastun och jag gav jag mina fötter och ben en rejäl egenmassage med Aloe Rub Liniment. När jag väl kom i säng sov jag bättre än jag gjort på många år och tro det eller ej men när jag vaknade dagen därpå, var mina ben och fötter beredda att ge sig av på etapp nummer två mot Blåhammaren.
Fortsättning följer…