Solens strålar emot mitt ansikte. Vinden virvlar i mitt hår. Djupa och lunga andetag. Lätta fötter mot mjuk terräng. Ett böljande landskap framför mig. Blå himmel.
Så kommer jag upp på toppen av den smala stigen. På båda sidorna om mig finns blomstrande sanddynor. Framför mig ett öppet hav. Rullande vågor. Inget slut.
Jag kan inte vara tyst. "Gud vad vackert!" ropar jag högt. Det är som om tanken inte längre räcker till. Mitt inre, min själ vill jubla! Flow! Ett gudomligt ögonblick då allt är helt underbart!
Klockan slutar dock inte att ticka. Tick, tack, tick tack… Åsa måste springa tillbaka. Åsa vill inte springa tillbaka. Åsa vill springa vidare oberoende av tiden.
Jag väljer att springa ett litet stycke till. De smala slingrande stigarna mellan sanddynorna är ju så underbara.
Strax vänder jag dock och springer tillbaka mot utgångspunkten igen. Mot Tranum Klit feriehotel (Danmark) där jag för tillfället borde befinna mig tillsammans med mina kollegor som nu säkert börjat med maten. ”Ju fler kockar desto sämre soppa”, tänker jag. Och lovar mig själv att jag på något vis skall återbetala mina kollegor för min tillfälliga försummelse. Stunder som de här kommer ju inte varje dag så de tillfällena måste man ta vara på.
Jag springer längst stranden tillbaka. Jag ger mig på lite tempoökningar dels för att utmana min egen kropp men kanske mest för att lindra mitt dåliga samvete och komma fortare tillbaka. Titt som tätt måste jag dock släppa mina kravfyllda tankar och bara blicka mot havet och njuta. Njuta av det vackra jag ser. Njuta av solen mot ansiktet och vinden i mitt hår. Och njuta av den stora förmånen att kunna vara i rörelse i naturen.
Jag avslutar med att slänga av mig kläderna och bada i Nordsjön. Jag står där på knä i det friska, kalla vattnet och låter vågorna skölja över mitt ansikte. Pånyttfödd återkommer jag till middagen.