Idag har jag sprungit i den underbara Kolmårdenskogen.
Jag har hört att den ska vara underbar, för det sa Miranda Kvist till mig.
Och jag har läst att den är underbar, för det står Salomon Trail Tours hemsida.
”Salomon Trail Tour Kolmården bjuder på en utmanande bana i naturskön terräng där vi lägger stor vikt på upplevelsen” skriver de. ”Terrängen är typiskt för Kolmården småkuperad med mycket berghäll, öppen tallskog, många sjöar.
Å, ja… jag har allt sett att den är underbar med, på en lugn liten joggingtur igår.
Men idag hann jag inte se allt det där underbara.
Man står där vid starten. Minuterna kryper fram och benen kan inte vara stilla. Man är plötsligt både kissnödig och törstig igen trots att man inte gjort annat än druckit vatten den senaste timmen och varit på toa minst två gånger de sista tjugo minuterna innan starten.
Klara färdiga gå… och iväg. Människor huller om buller och full fart. Jag gillar inte när några är i vägen för mig. Jag vill se vart jag sätter mina fötter och inte behöva välja väg efter plats.
Efter ett tag blir det dock bättre och man springen en och en med diverse omspringningar då och då. Den perioden av loppet brukar vara okej, så länge man inte har någon som ligger och flåsar en i nacken. Tung andning i nacken är oerhört störande. Jag vill ju hålla koll på min egen andning och hoppas innerligt att jag inte låter lika illa. Jag andas in på två steg, andas ut på ett. Andas in på två steg, andas ut på ett… för det är ju tävling.
Det går över stock och sten, lite upp och lite ner. Jag kollar noga vad jag sätter mina fötter och vart nästa markering är för att finna bästa vägen. Ibland går det bra, men ibland går det riktigt dåligt. Jag halkar på prångar och sjunker i dy.
Jag tar korta springsteg uppför men när jag väl kommit upp brukar jag gå åt sidan för att släppa om de som är starkare. Blir det bara raksträcka sen kommer jag oftast ikapp och nedför rullar jag på och om dem igen. När jag är helt slut i andningen fokuserar jag på mina ben. Lårkraft, lårkraft, tänker jag. Skjut ifrån nu fötterna! Kom igen nu benen, jag vet hur starka ni är. De lyder mig lite motvilligt och är inte alltid så alerta som jag önskar.
På denna tur bjuds det på grillad korv. Vilket trevligt inslag! Jag snappar åt mig en bit i förbifarten men inser ganska snart att äta korv och springa i berg inte funkar så bra ihop för mig. Det där med att göra två saker samtidigt tycker jag inte fungerar om man vill göra något riktigt bra. Så korven spottas ut och Åsa kan åter fokusera på löpningen.
Ungefär en kilometer ifrån mål luras vi in bland publiken och jag tänker att nu är vi strax framme, men sen är det ut i skogen igen. Först lite uppför. Det går tungt men jag passar på att ta lite sportdryck ifrån mitt vätskebälte och därefter får jag den där extra energin som kan behövas mot slutet. Jag känner mig stark. Jag drar ifrån. Jag känner mig nöjd. Men så tar det stopp!
Bild lånad från STT KolmårdenÅsa valde fel väg över en mosse och sjönk ner med båda benen i dyn… och där satt hon fast! Fotograferna fick ett roligt jobb och fem löpare sprang om innan jag lyckades få upp båda benen och kunde ge mig av igen. En av löparna var en kvinna så jag hoppades innerligt att hon skulle vara yngre än jag.
Mycket energi försvann där i mossen men konstigt nog fick jag åter kraft och kunde tom öka tempot på slutsträckan. Jag kom i mål på tiden 01:01:23 vilket senare visade sig innebära att jag vann klassen Veteran Kvinnor 10 km.
