Åsas joggblogg

Jag har funderat på om trailrunning skall bli min nya grej i år. För att mina nära och kära ska ha hyffsad koll på vart jag befinner mig har jag tänkt hålla mig på olika rösade leder i vårt närområde. Det är väl en god tanke att göra på det viset när man springer ensam i skogen, ifall om nu olyckan skulle dyka upp. Min intension om att hålla mig på de märkta lederna har dock varit svår att följa.

Förra veckan sprang jag runt på Bredfjället. Det blev några små omvägar, men det var helt klart värt det då, för solen strålade, fåglarna kvittrade och den bästa löpningen, då allt bara flöt på, upplevde jag när jag fann min egen stig.

Idag har jag irrat runt på Herrestadfjället. Jag började vid Klämman, för där skulle det finnas flera rösade leder stod det på Uddevalla kommuns hemsida. Jag valde den längsta 6 km grön markering. Jag tyckte den var lite kort men jag skulle ju hålla mig till en led så den fick det bli. Det hade nog funnits två längre slingor tidigare, men de var övertejpade, så det var dumt att chansa.

Ganska snart försvann dock den gröna markeringen men i hopp om att den snart skulle återkomma sprang jag tills jag kom till en återvändsgränd som bestod av en hage vid stigens slut. Då var det bara att springa tillbaka en bit och testa nästa stig. Det gick bättre. Jag fann både en grön markering och en MTB-led. Perfekt.

Jag tar MTB-leden för den måste väl ändå vara bra markerad och kanske följa mindre grusvägar, tänkte jag. Men icke sa Nicke för även den försvann och jag fick gissa även i nästa korsning. Det gick härligt nedför en grusväg tills jag insåg att jag nog var på väg åt fel håll. Jag stannade och fråga en kvinna som stod och högg ved och hon sa att hon inte kände till hur lederna gick trots att hon bott där i fem år. Det var bara att springa uppför igen. På väg uppför backen fick jag dock syn på en söndrig skylt som låg i skogsbrynet och en bit ovanför den fanns det visst en liten stig. Jag var åter på MTB-leden och den gröna leden vilka nu sammanstålade så fint.

Det blev en liten fin löpsträcka innan den gröna leden försvann igen och det istället dök upp en liten sliten skylt där man kunde urskilja något som Uddevallaleden. MTB-leden var också kvar så jag följde dem båda och kom så småningom ner på en grusväg som slutade vid ett bostadsområde.

Nej, det här var inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag skulle ju springa i skog och mark. Jag fortsatte dock en stund för att se om leden kanske skulle komma tillbaka igen men efter några hundra meters asfaltslöpning gav jag upp och vände tillbaka till platsen för sista markeringen.

Jag fann en ny fin skylt med inskriften Åleslån 7 km. Perfekt, den vägen tar jag, tänkte jag. Två mycket fina skyltar till fanns det längst vägen jag sprang men sedan var de plötsligt borta. Det gjorde dock ingenting för jag visste nu vart jag var. Jag var åter på den gröna leden.

Då fick jag syn på en skylt med ett stort kryss och texten Hällestugan. Ja, dit vill jag för där ligger ju Åleslån, tänkte jag. Jag hamnade på en blå led. Den var helt okej. Äntligen var det bra markerat och jag såg att jag följde en stig. Terrängen var dock ganska tuff emellanåt och det som var tänkt att bli en löptur blev mer en klättra i berg och halka på is tur. Bäst var leden där bävrarna hållit iordning. Jag försökte mig på en liten visit i deras bo men det var ingen som släppte in mig.

3 km Hällestugan stod det på ett ställe. Det lät kort, men kändes desto längre, men till slut vart jag där. Jag hade hoppats att jag där skulle träffa någon som skulle kunna lotsa mig vidare någon genväg till Klämman. Och hade jag tur så kanske att någon ifrån Friluftsfrämjande skulle vara där och sälja kaffe och bullar. Så var det dock inte. Det var helt öde. Som tur var fanns där en brunn så jag kunde fylla på mitt vattenförråd. Jag fann också en karta och enligt den såg jag att det skulle gå en skid- och vandringsled till Kölnestugan. Om jag skulle ta den så skulle jag slippa ta den långa isiga vägen tillbaks och väl framme vid den Kölnestugan skulle det inte vara så långt till en väg som skulle ta mig tillbaka till Klämman.

Så det blev dags att börja leta efter nya markeringar. Jag fann några röda och började längst dem. Sedan kom jag fram till en korsning med flera mycket utslitna pilar och jag att det på en av dem en gång nog stått Kölnestugan. Markeringarna blev nu gula.

Den gula leden hade nog inte används på flera år. Må hända var det en kortare väg tillbaka men frågan är om den gick snabbare eller lättare. Stigen var många gånger svår att finna och den gick till största delen över myrar där jag försiktigt fick hoppa mellan tuvorna. Men med lite omvägar hit och dit för att leta efter gulmarkerade träd så kom jag fram till Kölnestugan och en liten stund senare var jag ute på en grusväg.

Framme vid vägen fanns en stor skylt med en karta. Jag antog av markeringarna på kartan att jag skulle springa åt vänster, men helt säker var jag inte. Jag började känna mig ganska sliten och var inte längre lika pigg på att vända och springa tillbaks igen som i början av turen då jag mest såg det som en del i ett spännande äventyr. Nu hoppades jag verkligen att jag valde rätt väg. Jag fick nu äntligen en möjlighet att ta ut mina löpsteg och den mjuka vägen kändes skön under fotsulorna. Jag kände mig dock rejält trött och höfter och fotleder ömmade. Det gick inte längre att njuta av varje steg, så när jag skymtade Klämman kändes det mycket bra..

Det blev över 3,5 timmars vistelse på Herrestadsfjället idag och under den tiden hade  jag sprungit på en grön, en blå, en röd, en gul och en blåvit led samt en led märkt MTB, en Uddevallaleden och en Åleslån. Det blev helt klart en spännande tur med tanke på terrängen och funderingar på vart jag skulle kunna tänkas komma. Det var också en mycket lugnt och skön tur. Inte en människa inom synhåll. Jag tycker dock att det skulle vara trevligt att kunna väja en led och sedan kunna följa den så man vet vart man är och vart man är på väg. Innan nästa längre joggingtur i naturen ska jag införskaffa en karta och kompass.