Åsas joggblogg

Allting går så länge man inte ger upp. Det går dock sällan riktigt som man tänkt sig. För att utvecklas måste man våga tänka om och pröva nytt. Det behöver inte innebära att man bara testar helt nya moderna saker och strategier utan det kan också ske genom att man tar till sig gamla goda råd eller gör som någon gjort förr. Det kan också innebära att man omvärderar egna erfarenheter och prestationer och går vidare.

Jag sprang mitt första traillopp i våras och kom på första plats. Yes! tänkte jag. Detta är min grej i livet! Jag sprang mitt andra lopp och kom fyra. Fy, skam! tänkte jag. Det var inte så enkelt som jag trott. Bara för att jag tidigare lyckades forcera stigar och mossar med flyt så innebar det inte att jag gjorde liknande succé när det gällde bergslöpning. Igår hände det igen. Jag kom fy…fy…fy… fyra! Fy skam!

Men jag kämpade ju väl. Jag tog mig fram på stigar, över blöta hala prångar, uppför och nedför bergsknallar och över mossar. Jag trampade snett och jag ramlade flera gånger. Inte vad jag tänkt mig... Jag tappade därför farten men tog nya tag och fortsatte framåt. Jag sprang fel väg en bit och fick vända tillbaka och se minst ett tjugotal personer springa förbi mig av den anledningen. Inte vad jag tänkt mig… Det blev att ligga bakom och springa lugnare ett tag för stigarna var smala och rejält kuperade så det var omöjligt att ta sig förbi någon. Inte vad jag tänkt mig…

Men på upploppet fick jag möjlighet att öka takten och åtminstone springa förbli hälften av dem som tidigare sprungit om mig. Jag kämpade på med andningen. Jag tryckte ifrån med benen. Jag förväntade mig hela tiden att någon av tjejerna skulle springa om mig igen. Jag trodde aldrig jag skulle klara av att hålla farten ända in i mål. Men det gick! Inte vad jag tänkt mig…

Hela tiden sa jag till mig själv: ”Åsa, det viktigaste är ju att du har kul och nummer två är att du kämpar för att få en bra tid utifrån dina egna förutsättningar. Du behöver inte tävla mot de andra! Du springer bara med dem!”

Men just då kändes det inte särskilt kul. Just där på upploppet så ville jag inte att en enda tjej skulle springa om mig. Jag ville vinna! Om så bara över de fyra tjejerna som jag senast sprungit om. Att jag INTE skulle vinna det visste jag ju redan.

Jag kom i mål och när det strax därefter var dags för prisutdelning så hörde jag speakern säga: ”På tredje plats kom Åsa Magnor”. Då blev jag nöjd och GLAD! Jag visste att tredjeplatsen inte skulle generera i något pris men att hamna bland de tre bästa i sin egen klass känns alltid som en seger. Och från att jag känt att jag gjort ett ganska uselt lopp blev jag plötsligt stolt över mig själv. Jag blev trea minsann!Jag tog emot applåder. Jag blev fotograferad. Jag tog en lång och härlig dusch. Jag gjorde en statusuppgradering på Facebook. Jag gick på fest.

Men så presenterades resultatlistorna på Internet och där läste jag:

1. Karin Johnsson, Sävedalens AIK.

2. Nicoline Aspegren, Hällingsjö.

3. Anett Limseth Fägersten, Uddevalla SK.

4. Åsa Magnor, Uddevalla SK.

Helt plötsligt hade en ny person knipit åt sig första platsen och vi andra blivit flyttade nedåt i skalan. Hur kunde det bli så? Inte vad jag tänkt mig…

Så nu gäller det att tänka om...

Åsa, du kom fyra, igen. Nummer fyra är bra! Det var 6 veterankvinnor som kom efter dig. Det var 48 unga kvinnor som kom efter dig. Det var 26 unga män som kom efter dig. Det var 11 veteranmän som kom efter dig. Det var alltså över 90 personer som sprang saktare än du gjorde. Du hade dessutom lite otur. Du halkade och ramlade flera gånger och du sprang fel. Av dagens lopp lärde du dig att när du nästa gång kommer till en korsning så ska du inte bara hänga på de som springer före utan själv kolla noga efter snitslarna. Innan nästa lopp ska du även köpa dig ett par nya skor med bättre grepp. Sen är ju det viktigaste inte att vinna utan att ha kul!

Ja ja… Jag ger väl traillöpning ytterligare en chans!