Om jag i måndags, efter ett års skiduppehåll, åter uppmärksammade hur jobbigt det kan vara att åka längskidor (vilket kroppen ständigt påmint mig om sen dess) så kom jag idag ihåg hur kul det kan vara. I en timme skidade jag runt på fotbollsplanerna vid Landbadet, Gustavsberg i Uddevalla. Det var fina spår, vindstilla och jag hade bra glid.
För min inre syn dök det upp bilder från förra årets skidsäsong. Jag var nybörjare då. Jag kom och tänka på hur jag stapplade runt i spåren i Torsby skidtunnel. När jag gick in i tunneln visste jag inte ens hur man skulle göra för att spänna på sig skidorna. Jag minns hur dum jag kände mig varje gång jag ramlade i kurvan i nedförsbacken och jag minns hur killarna i svenska längdskidlandslaget gång på gång körde om mig.
Jag tränade idogt på fotbollsplanerna vid Landbadet även förra året, särskilt efter att en man uppmärksammat mig på att jag åkte passgång, och därefter gett mig en privatlektion. Oj, oj, oj, vad jag tränade då, och utan stavar, för att lyckas finna den rätta tekniken.
Tjejvasan var förra årets utmaning och jag genomförde den med bra resultat utifrån mina förutsättningar. Men den där diagonalåkningen som jag så idogt tränat på Landbadet fick jag aldrig använt mig av vid det tillfället. När det var dags för Tjejvasan var det uteslutande stakning som gällde för oss som startade i de sista starleden.
Fem varv med diagonalåkning blev det på Landbadet i eftermiddag. 10,3 km blev det i spåren. Minnen uppstod och en längtan att få packa en ryggsäck med varm choklad och mackor och gå på tur i ett vackert vinterlandskap väcktes.