Ju högre upp jag kommer på vägen mot Norra fjället desto lägre blir graderna på termometern. Plusgrader vid havet. Flera minus på fjället. Det är ännu ingen snö här men naturen är frostbiten vit. Jag vet jag är väl sent ute för en löprunda i skogen. Borde haft pannlampa med... och kanske en extra tröja? Men när stigarna kallar kan jag bara inte säga nej. Troligtvis kommer jag inte att hinna varvet runt innan mörkret faller, men i värsta fall får jag väl vända om, tänker jag.
Så jag springer med utgångspunkt Norra Vargfjället mot Metsjö, min oas på jorden. Min kropp känns stark och benen lätta där jag sluttar fram ömsom på stigen ömsom vid sidan av den bland blåbärsris, över rötter och stenar. Det är väldig blött. Jag försöker emellanåt att balansera på den vita skaren men sjunker gång på gång igenom. De ljusblå skorna är nu gråsvarta och tunga men sinnet det är lätt.
Jag hör en hund skälla och ser strax därpå en jägare som står på pass. Han står blixt stilla. Vid Metsjö har några familjer slått läger. Några värmer sig vid brasan medan några andra sätter upp ett tält. Jag stannar till vid min favoritplats. Platsen kräver en stund av stillhet, men pausen blir kort idag. Jag funderar på om jag ska springa vidare eller vända om. Skymningen är här. Jag forsätter en liten bit till men väljer sen att vända om.
Jag hejar åter igen på människorna vid lägerelden. Jag vinkar till jägaren som står på pass. Han står blixt stilla. Ingen hund skäller. Jag springer nu så fort terrängen medger. Tar sats över dyhålen. Jagad av skymningen. Hen tänker inte sänka farten för att ta hänsyn till en naturromantisk löpare som lämnat pannlampan hemma. När jag väl når fram till det nedsläckta elljusspåret väljer jag den breda vägen före den slingrande stigen. Nu kan jag sträcka ut. Höja tempot. Flyga. Väl nere i dalen är aftonen här.
Så målande du skriver Åsa