När man har någon att dela naturupplevelser med blir behovet av att blogga om dem inte lika starkt. Att skriva om sina upplevelser och se tillbaka på de bilder man tagit ger dock en möjlighet att återigen få uppleva känslor av välbehag i sitt inre. Så blir en del av det förflutna också en del av nuet för en stund. Mina upplevelser från våra vandringar bland Fuerteventuras vulkanberg eller längst den milslånga sandstranden på Jandiahalvön är helt klart värda att återuppleva och berätta om.
Min och Per-Eriks juldagsvandring började i Jandia och gick längst stranden playa del Motorral. Det var en del moln på himmelen men solen sken, Atlanten brusade, vågorna rullade emot stranden och vinden var frisk. Alla människor föreföll avslappnade och nudisterna verkade trivas utmärkt på denna strand. Vid kyrkan i Morro Jable tog vi av inåt ön, vandrade uppför trapporna och backarna i den lilla fiskebyn och nådde strax vägen som går emot Puerto de la Cruz och Cofete. Om man stannar vid stoppskylten vid den vägen och blickar upp emot bergen så skymtar man lite här och där gula markeringar. Upp till dem tog vi oss och sen började vår vandring på den slingriga lilla smala stigen i bergen.
På den ena sidan av oss såg vi hav utan gräns och på den andra vulkanberg som pekande upp mot skyn. I dessa berg trivdes några små varelser som såg ut som ekorrar. De for fram som små ödlor mellan stenarna och de hade en randig och mindre fluffig svans än sina ev. släktingar i Sverige.
Vi hade trott att vi skulle kunna fortsätta vår vandring längst de gula markeringarna i bergen mot utsiktspunkten på Monte Fraile men efter ett tag försvann stigen och framför oss låg en klyfta mellan bergen och vi insåg att det nog skulle vara lite väl riskabelt för oss att ta oss över den till nästa gula markering som vi skymtade på avstånd. Vi valde därför att följa en annan stig ner emot vägen Carretera Punta De Jandia (http://www.dangerousroads.org/spain/2658-carretera-punta-de-jandia.html) och tog sedan av på en nyanlagd välmarkerad stig i rött och vitt som tog oss bort emot infarten till de Gran Valle och därefter tog vi av upp emellan vulkanerna fågelvägen mot Cofete i hopp om att få en skymt av den andra sidan av ön.
Längst vandringen i dalen mötte vi en hel del får och getter i alla möjliga färger och teckningar. Särskilt söt var en liten svartvit unge som inte kan ha varit mer än några veckor gammal. Den styltade fram på små klena ben efter sin mor och sökte efter skugga och vila intill en sten. Även vi tog en liten vilopaus på en stenmur och passade där på att fylla på vårt inre förråd med vatten och energi.
Därefter gick vi förbi ett dött träd som låg liksom i en slags korsning. Miljön var som tagen ur en saga. Per-Erik tänkte på miljön ur Sagan om ringen och jag såg framför mig liksom hur att Riddar Katos arme skulle kunna dyka upp när som helst. Vi fortsatte dock framåt in i det karga sagolandskapet, längst de slingrande serpentinstigarna mot bergets rygg där vi skymtade några figurer som rörde sig längst bergskammen.
Såsmåningom nådde vi toppen och det var som vi hoppats, men inte riktigt vågat tro, utsikt emot Cofete. Vindarna var så starka att vi knappt kunde hålla oss på fötterna. Vågorna som rullade emot Playa del Cofete var betydligt större än de på som rullade in mot Playa del Marorral och La Cebada på den sida av ön som vi kommit ifrån. Nu kunde vi se havet på båda sidorna av ön och bergsväggar som slungade sig nedför mot dalarna på båda sidorna om oss. På avstånd såg vi också Villa Winter som byggdes av den tyska ingenjören Gustav Winter under andra världskriget. Det lär finnas många spekulationer om vad som har ägt rum i det huset. Bland annat så sägs det att man där genomförde plastikoperationer på tyska officerare efter andra världskrigets slut. Hur det förhåller sig med detta har vi dock inte hunnit fördjupa oss i ännu.
Vår tanke när vi gav oss av på vandringen var att vi skulle ta oss ner på andra sidan av ön, men eftersom vindarna var så otroligt starka och vi, ja i alla fall jag, frös så valde vi istället att kura ihop oss bakom en sten och inta vår matsäck. Därefter valde vi att vandra tillbaka mot hotellet igen.
På väg nedför berget så tog vi av på en liten stig och fann en grotta att utforska. När vi åter nådde den smala slingrande stigen invid berget nära Morro Jable sa Per-Erik ”Hopp och lek” till mig och jag gav mig givetvis genast av i tokiga små språng längst stigen. Jag bara älskar det! Att springa på små slingrande stigar i närheten av havet. Det finns inget som är så kul och som ger mig så mycket kraft. Efter att jag fått springa av mig lite återvände jag dock till mitt resesällskap och återgick till vandringstempo. Jag är så glad över att ha fått dela denna fantastiska vandring på Fuerteventura och över att få ha upplevt naturen på Jandiahalvön tillsammans med honom.
Om ni skulle råka ta er till denna plats så måste jag också ge er det allra bästa tips på hur man där kan avsluta vandringar, cykelutflykter eller simturer. Längst kajkanten i Morro Jable ligger Cafeteria Italiana, Illy´s glasscafé som vi besökte vid flera tillfällen under vår vistelse på Fuerteventura. Glassen var god, personalen var trevlig och utsikten mot Atlanten helt bedårande.
Ett Gott Nytt År med många trevliga stunder och härliga upplevelser i naturen önskar jag er!
