Åsas joggblogg

I denna blogg delar jag med mig av mina löprundor och små äventyr i naturen. Jag springer (vandrar, cyklar) alltid ensam i skog och mark så jag känner ett behov att få dela med mig av mina upplevelser. Min förhoppning är att jag skall kunna inspirera dig att börja löpträna, ta dig ut på vandring i skog och mark eller pröva andra naturbaserade aktiviteter. Kanske vi kommer att ses på en stig i skogen, på fjället eller på någon tävling framöver. Jag hoppas det!

0

Topptur vid Storulvån

Ju fler dagar som går emellan själva upplevelsen av det man gör och dokumentationen av den desto fler detaljer suddas ut. De starkaste minnena består dock. Jag ska så här drygt en vecka efter mitt lilla äventyr i Jämtland fortsätta att skriva ner några av mina minnesbilder.

Jag hade rejält ont i mina tår när jag gav mig ut på söndag eftermiddag, det minns jag. Det sitter fortfarande kvar i känselminnet. Jag hade dock en längtan att få uppleva mer av den underbara fjällmiljön och med tanke på att det var min näst sista dag i Jämtlandsfjällen så kände jag ett starkt behov av att ta mig ut igen.

Jag beslöt mig för att ta mig upp emot Getryggen. Jag behövde ju inte ta mig hela vägen upp, intalade jag mig själv. Jag kunde ju faktiskt vända om det blev för jobbigt, tänkte jag. Jag borde väl känna mig själv lite bättre än så. Vända om?

                         
Jag joggade uppför en fin liten stig. Ju högre upp man kom desto stenigare blev det men det var lätt att ta sig uppåt. Flera gånger vände jag mig om och njöt av den fantastiska utsikten. På avstånd såg jag en flock renar på ett snöfält. När man kom högre upp på fjället så försvann stigen och jag funderade på vilken väg som var den enklaste. Det var inte helt lätt att avgöra det så jag gick väl lite hit och lite dit, men i alla fall uppför hela tiden.
Jag funderade på vilken bergstopp som var Getryggen. Kanske valde jag fel topp. Jag är faktiskt ännu ganska osäker på om det var där jag hamnade. Hur som helst så valde jag ut den bergstopp som såg ut att ligga högst och som hade en toppflagga. Till den toppen tog jag mig.

När jag kom över krönet av berget så hisnade jag. Jag var tvungen att sätta mig ner en stund. Berget som sluttade så fint på den sidan där jag tagit mig upp fullkomligt kastade sig ner på andra sidan.

Tur det inte var starka vindar denna dag. Då hade jag blivit rädd. Nu fick jag bara lite fjärilar i magen. När jag hämtat mig något tog jag mod till mig och klättrade den sista lilla biten upp till toppflaggan, och där fick jag njuta av en fantastisk utsikt åt alla håll.

                             
Då kände jag mig oerhört nöjd och glad. Jag kände mig faktiskt lite stolt med. Jag hade tagit mig ända upp alldeles själv. Folk har många gånger sagt till mig att jag är tuff. Det har jag bara slagit ifrån mig. Jag tuff? Lilla rädda jag. Men nu var det faktiskt för första gången i mitt liv som jag var beredd på att hålla med dem. Jag är nog allt ganska tuff ändå. Visserligen var berget inte särskilt högt och terrängen upp dit inte särskilt utmanande men jag hade ändå tagit mig dit på egen hand.
Och där stod jag under himmelen, högt uppe på ett berg, och kände mig väldigt väldigt liten… men tuff.
Taggar: Storulvån, Getryggen, Jämtlandsfjällen;